Tjänstepensioner, en guldgruva - för bolagen.
Här är några tips till branschen för att öka kunskap och intresset för tjänstepensionen.
Av Per Andersson, 16 juni 2025
Många undersökningar har kommit fram till att kunskapen hos allmänheten om hur våra pensioner fungerar är ganska låg. Det är inte så konstigt. När man är ung har man annat för sig och när man är gammal är det för sent. Förmodligen är det också så att vi i folkhemmet litar på att våra representanter har ordnat allt till det bästa, så vi behöver inte bry oss. När det gäller tjänstepensionen har fackföreningar, arbetsgivare, banker, fondförvaltare, valcentraler och försäkringsmäklare slagit sina kloka huvuden ihop och tagit hand om allt. Och det blev ju bra för dem. Men hur blev det för dig?
Från branschen hörs ibland klagomål på att tjänstepensionen blivit en ”lågintresseprodukt”. Det betyder att man är missnöjd med att allt fler blir icke-väljare och därmed automatiskt hamnar i placeringar med relativt låga avgifter. Å andra sidan är man nog inom branschen ganska nöjd med det låga engagemanget från allmänheten, eftersom man under lång tid har haft tillgång till en guldgruva som inte många lagt sig i skötseln av.
ITP (Industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän) och de andra tjänstepensions-planerna har avgörande betydelse för levnadsstandarden när vi blir pensionärer. Man kan knappt klara sig enbart på den allmänna pensionen. Men systemet är kort sagt för stort, dyrt och snårigt. Här följer några punkter som visar hur man ganska enkelt kan öka intresset och kunskapen genom att aktörerna förbättrar sin information och ser över sin affärsetik.
Avtalsparterna på 60-talet – SAF och PTK – hade säkert goda intentioner och strävade efter att ta vara på sina medlemmars intressen. Som privatanställd tjänsteman omfattas man av kollektivavtal antingen man vill eller inte. Men när det gäller räckvidden för kollektivavtalet är det knappast rimligt att till exempel göra inskränkningar i rätten att flytta det egna sparkapitalet till den förvaltare man själv föredrar. Det har blivit en viss förbättring på senare år, men fri flytträtt är det inte.
Ett visst tvång inom pensionssparandet är nödvändigt, men i Sverige har nivån blivit orimligt hög och därmed har vi förlorat bestämmanderätten över en stor del av våra egna sparade pengar. Förslagsvis skulle man kunna ha ett alternativ där arbetsgivaren betalar in en del av tjänstepensionspremien till ett konto som bara får användas för amortering av bostadslån. Skattemässigt borde man uppmuntra detta i enlighet med den pågående debatten om att det generellt sett amorteras för lite på huslånen.
Det är inte helt lätt för en lekman att gå till källorna för att försöka förstå varför systemet ser ut som det gör. Gör ett försök! Rådet till pensionsbranschen är alltså att lättillgängligt publicera de grundläggande avtalen och förhandlingsprotokollen så att var och en kan läsa själv.
Betalningen för tjänsterna smygs in lite diskret i värdebeskeden som en procentsats av kapitalet. Förvaltningskostnaden tas ut varje kvartal - även när avkastningen är negativ! Här måste branschen tänka om. Skicka en faktura på förvaltningskostnaden. Var inte blyga. Kunderna betalar gärna en förvaltningskostnad om och när de ser att förvaltaren gör ett bra jobb.
Inte heller partsägda Collectum jobbar gratis. De har till huvudsaklig uppgift att fördela inbetalda premier till de förvaltare som kunden valt. Denna tjänst kostar 0,5 % av premien (fram till 2012 var det 1,0 %), men det ser den anställde aldrig eftersom det dras av innan premien kommer till den förvaltare man valt. Lurigt...
Tyvärr måste man konstatera att staten inte föregår med gott exempel. Den schablonskatt på omkring 0,3 % av sparkapitalet som staten ska ha inkasseras lite försynt via värdebeskedet utan att man märker det. Observera att skatten tas ut varje år på hela sparkapitalet oavsett om du fått någon avkastning eller inte. Skatten ska naturligtvis redovisas öppet och mitt förslag är att Skatteverket anger beloppet på skattsedeln.
Professionella placerare som investerar i hedgefonder skulle aldrig gå med på de villkor som förvaltarna av pensionsfonderna erbjuder. Betalningsmodellen för en hedgefond är vanligen att de tar 20 % av avkastningen samt en fast avgift på 2 % av kapitalet. Förvaltaren är alltså med och delar på risken. Låg avkastning ger alltså mindre inkomster för fondförvaltaren.
Bra tänker du, då placerar vi pensionssparandet hos en bank som tar betalt enligt hedgefondmodellen. Det är bara en hake - det finns inget sådant alternativ bland de förvaltare som Collectum valt ut. Fråga gärna din bank varför. Du kommer att få undanglidande svar eftersom detta är en mycket öm tå i hela pensionsbranschen. Man talar ogärna om detta då banker och andra som hanterar det gigantiska tjänstepensionskapitalet (runt 2000 miljarder) hellre tar en liten men säker procentandel, än en större men osäker.
Risktagande är alltså inget som attraherar förvaltarna – det är mycket bättre att kunderna tar hand om den saken. Om någon undrar varför många pensionssparprodukter heter någonting på ”trygg” så har vi svaret här. Det genererar trygga inkomster - för branschen.
Mitt förslag är att Collectum tvingar de utvalda förvaltarna att erbjuda prestationsbaserade avgifter på en viss del av fondutbudet. Det borde vara genomförbart eftersom Collectum väljer ut det halvdussin förvaltare som får vara med i ITP.
Personalavdelningen hos din arbetsgivare tycker det är jobbigt att hantera tjänstepensioner vill helst slippa det. Turligt nog finns det så kallade försäkringsmäklare som erbjuder sig att göra jobbet – helt gratis till och med. Ett erbjudande man inte kan säga nej till. Alltså sköter försäkringsmäklaren alla kontakter med den anställde, inklusive rådgivning om hur pensionssparandet skall placeras. Och rådgivningen är alldeles gratis för den anställde, så han kan inte heller säga nej. En klassisk win-win kan man tycka.
Om den anställde nu tror att försäkringsmäklaren är ute på marknaden och mäklar fram det förmånligaste sparandet så tror han fel. Mäklaren rekommenderar den sparprodukt som ger mest provision. Förvaltarna betalar mer provision ju dyrare produkten är. Den anställde kan därför lockas att välja fonder med höga avgifter, trots att det inte finns något belägg för att höga avgifter avkastar bättre än låga avgifter.
Och nu kommer det märkligaste av allt. Ingen spelare på den här marknaden har ingripit mot detta uppenbart osunda upplägg. Förslagsvis kommer arbetsmarknadens parter att vakna upp och ingripa för att tvinga fram ett provisionsförbud. Låt rådgivarna ta betalt för sina tjänster på vanligt sätt så att det blir tydligt vem som betalar för vad.
Om man vill bli förstådd bör man kalla en spade för en spade. Den som är konspiratoriskt lagd kan misstänka att pensionsbranschen har sitt eget lingo för att ge experterna, alltså sig själva, tolkningsföreträde och stänga ute andra. Till branschens försvar ska sägas att lagstiftaren också använder samma terminologi. Det har gjorts försök att enas om en ordlista men det har inte lyckats. Säkerligen bidrar fikonspråket till att många inte orkar sätta sig in i hur det fungerar.
Ett annat exempel är termen fondförsäkring. Det innebär alltså inte att man har försäkrat sitt fondsparande mot risk för värdefall. Tvärtom - man har bara bett förvaltaren att placera pengarna i vissa fonder där man står hela risken själv. Förslag till en bättre term är tjänstepensions-fondsparande.
Även frågan om ägandet borde ses över. Det är inte du som äger tjänstepensionsspar-kapitalet, trots att det är pengar som du avstått i lön - via kollektivavtal - för att få utbetalt senare i livet. Det är din arbetsgivare som äger pengarna enligt värdebeskedet. Men arbetsgivaren kan inte disponera över pengarna. Det kan bara du, till exempel för att omplacera i andra fonder (dock inom samma förvaltare). För att öka intresset och det personliga engagemanget hos spararna borde den anställde betraktas som ägare – om än med vissa begränsningar.
Inför ”bruttoredovisning” på lönespecifikationer så att den anställde kan se den totala lönekostnaden, inklusive det som arbetsgivaren betalar in varje månad till tjänstepension och sociala avgifter. Intresset för vart pengarna tar vägen kommer att öka, jag lovar. Är det någon som har en bra förklaring till varför man inte skulle redovisa på detta sätt? Kanske anses det provocerande att visa svart på vitt hur stort gapet är mellan den totala löne-kostnaden och vad den anställde får ut i handen. (En god nyhet är att statliga myndigheter nu äntligen ska börja redovisa sociala avgifter på lönebeskedet).
Många av punkterna kan aktörerna i branschen sätta i verket direkt. Men vad kan du göra som vanlig kund? Jag föreslår att du räknar ut ett jämförelsetal på ditt tjänstepensionssparande per försäkring och över alla år.
Totala kostnader (skatt och förvaltning) i förhållande till total avkastning
Självfallet varierar det med tidsperiod och vilken placering man valt, men för en ”normal” fondförvaltning kan 30-40 % av avkastningen ätas upp av avgifterna.
Förmodligen får du själv leta upp alla årsbeskeden eftersom förvaltarna inte gärna på eget initiativ redovisar summan av skatt och förvaltningskostnader över åren.
Gör sedan en bedömning om du tycker att avbränningarna är rimliga. Om du har haft tur och skicklighet och ligger i det låga intervallet är det bara att gratulera. Om du ligger i överkant kan du tyvärr inte göra något åt det retroaktivt, utan bara konstatera att du lämnat ditt bidrag till Klondike och tvingats in i ett system som är både dyrt och snårigt.
----------------------------------------------------