Min sämsta bilaffär, som aldrig blev av...

Året var 1975 när jag såg annonsen. Jag låg i lumpen, hade ont om pengar och inget garage. Men jag var trots allt intresserad och åkte hem till säljaren för att titta på objektet - en röd Mercedes 190 SL (inte den på bilden) från 1959. Begärt pris 5.000 kr. Rena vrakpriset, även vid den tiden. Den (eller möjligen hon) var ju bara 16 år gammal. Dock saknades suffletten och ratten drog markant åt höger. Motor och växellåda verkade ok. Lite skavanker här och där. Det kallas patina, men betyder ofta slarvig ägare. Det blev ingen affär, trots att jag förstod att det skulle bli ett långsiktigt åtagande. Eller kanske just därför. Föga anade jag då att ett exemplar i brukbart skick idag betingar 1 miljon eller mer. 

Min bästa bilaffär - som faktiskt blev av...

Kanske utspann sig följande presentation på BMWs utvecklingsavdelning i München.

"Meine Herren, låt oss bygga en bil som visar vad Freude am Fahren verkligen betyder. Den ska vara snabbare än Porsche, ha en rak 3-liters sexa med dubbelturbo, vara en praktisk familjebil med 4 dörrar, ha automat med paddlar, fyrhjulsdrift, diskret framtoning och en alldeles för stor motor (360 hästar), men med måttlig bensinförbrukning. Och den ska vara förhållandevis billig i inköp." 

Det blev verklighet i form av M140i baserad på en förstärkt 1-serie. Inte politiskt helt korrekt, men den roligaste bil jag haft. Det finns knappt 200 st i Sverige.